”Malmö starkast av fjolårets topptrio”

Cupens gruppspel är över och även om det har skett en del skrällar i enskilda matcher (med Djurgårdens förlust mot Norrby och Blåvitts tappade 2-0-ledning mot Trollhättan som stora utropstecken) så är det egentligen bara AIKs misslyckade avancemang som överraskat.

Att IFK Norrköping, med sitt nya lagbygge där Daniel Sjölund och Nicklas Bärkroth är två kanonvärvningar, skulle vara strået vassare än Djurgården i ett gruppspel var i mina ögon väntat, även om resultaten i den gruppen knappast var förväntade – allra minst den avslutande gruppspelsmatchen på Tele2Arena.

AIKs misslyckande förvånade visserligen, men spelmässigt har klubben övertygat i gruppspelet och sett över nittio minuter var man ett bättre lag än Hammarby IF med klar spelmässig dominans i första halvlek där de grönvita gästerna hade problem att producera heta målchanser.

Det var bara inte AIKs dag; där Oforis långskott och straffsituationerna lagen emellan tydligast visade vilken sida som marginalerna var på.

Samtidigt är det svårt att bortse i från att AIK hade svårigheter under matchen. Dels hade man svårt att anpassa sin aggressivitet till domaren Michael Lerjéus nivå – som toleransmässigt var jämn undantaget en kapning av Måns Söderqvist i första halvlek som borde ha resulterat i varning på den stenhårde mittfältsbjässen Etuhu – och drog på sig gula kort. Dels hade man svårigheter att hitta variationer till djuledsbollarna mot Brustad.

Hammarby, å andra sidan, växte in i den allsvenska kostymen under matchens gång och jag tror att det kan bli en mycket fin säsong av de grönvita. Ett av de mest intressanta och välkomponerade lagbyggen jag sett från en allsvensk nykomling och det skulle förvåna om de inte hamnar på den övre halvan i den allsvenska tabellen.

Ett lag som däremot redan nu kan förbereda sig för en allsvensk topplacering är de regerande allsvenska mästarna. Inget annat lag är så dominanta mot lag som backar hem och få spelare har under de senaste åren visat upp ens en antydan till en sådan splitvision som MFFs Magnus Wolff Eikrem besitter.

Det ska dock sägas att det finns frågetecken även för de svenska mästarna. Jag har exempelvis svårt att se vem av Jo Inge Berget och Markus Rosenberg som ska göra grovjobbet i anfallsspelet och jag kan inte se Tobias Sana behålla en startplats när Guillermo Molins är tillbaka. Sanas spelstil är tilltalande för ögat, men precis som under åren i IFK Göteborg verkar mittfältaren än så länge ha svårt med att värdera sina beslut och ha svårt att omsätta dem till mål och assister

Dessutom tror jag att Yotuns försvarsspel är ett av de halmstrån som konkurrenternas tränare redan har skrivit upp inför mötet med den allsvenska dominanten. Faktum är att med Sana på planen kommer målen att behöva fördelas på förhållandevis få spelare. Det kommer att vara Berget, Eikrem, Rosenberg och en viss Guillermo Molins (om han hittar tillbaka till tidigare års form) som kommer att stå för 90% av MFFs mål, om jag får gissa.

Förstå mig rätt, Malmö är starkast av fjolårets topptrio. 

För IFK Göteborgs del präglas den här vintern av jakten på Mr X och Sebastian Erikssons jakt på form. Och jag tycker även att det har synts tydligt i Blåvitts gruppspelsmatcher i cupen. När man får ägna sig åt omställningsspel så är man ruskigt vassa, men i spelet ute på planen lämnar det en hel del att önska.

Mot Ljungskile fick man efter ledningsmålet mer ytor och kunde därefter ställa om med långa utkast från Alvbåge, kantbyten från mittfältet och snabba djupledslöpningar från danskarna Vibe, Ankersen och Rieks.

Men jag tror inte att IFKs nuvarande spel kommer att räcka till om man vill undvika att tappa mark under våren.

What about HIF? HBK? Elfsborg? Örebro och Gefle?

Jag tycker att HIF har ett spännande lag, men mycket kommer att hänga på hur utvecklingskurvan ser ut för Atakora, Bojanic och Ema Boateng. Dessa tre spelare har mycket fotboll i sig men behöver bli jämnare i prestationerna. Dessutom skulle man behöva få ordning på skadeläget som varit problematiskt under försäsongen. 

Elfsborg har jag inte hunnit se ännu, men resultaten känns stabila och laget är intressant trots tappet av Johan Larsson.

Förövrigt känns anfallsduon i ÖSK med Markus Pode och Alhassan Kamara grymt lovande inför kommande säsong. Pode är skrämmande lik Niklas Skoog - som slog igenom för andra gången i just ÖSK innan han hamnade i MFF för tio år sedan. Med en Kamara i form kan det bara bli bra. Ska vi säga över tio mål vardera i år igen? 

Joakim Kempe

Matchdax